womenhood

Jag har tänkt lite på det som blev sagt på "womenhood" och på diskussionen om hiphop med Damond Frost och Aaron Phiri.
Att alla var så överens om att vi tjejer måste batla mer, ta mer plats och framför allt stötta varandra. Alltså att ansvaret ligger på oss själva att nå toppen. Låter ganska logiskt. Varför skulle någon hjälpa mig i en kultur som bygger på att hävda sig själv?
Men jag har tänkt på varför dom flesta var så hårda i att kritisera sig själva.

Krossa mig nu om du inte håller med om min analys.
En stor del av kulturen bygger på att bli dömd, bli dömd av domare, av publiken och senare få höra av sina vänner hur man ska gå vidare för att förbättra sina solon. Där ligger ansvaret på den enskilda utövaren. När man går in i en ring är det sällan någon som utmanar vad popping, house eller hiphop är. Man försöker närma sig bilden av vad det redan är. Alltså: man kritiserar sig själv och blir dömd för att inte vara tillräckligt nära det som definieras som popping, house eller hiphop. Och man kritiserar andra utifrån dom mallarna. Det är sällan någon som kritiserar dom defisionerna eller mallarna.

Samma sak hände på Womenhood. Dansarna kritiserade sig själva för att inte kämpa tillräckligt hårt för att nå toppen, vara för känsliga mot mothugg och kränkningar och man kritiserade andra kvinnor för att inte skapa ett tillåtande klimat. Det var få som kritiserade själva kulturen för att inte kämpa för förändring, för att inte bryta acceptansen kring sexsism eller för att inte skapa ett tillåtande klimat. "Den som är med i leken får leken tåla" helt enkelt.
Att ändra på lekens regler kanske är förtidigt i en så ung kultur? Den har ju just börjat definiera sig själv.

Men då tänkte jag på det en tjej i publiken berättade. Hon dansar house och var i Paris där klimatet är hårdare och kulturen är större än i Sverige Hon hade stått i kanten av en ring och blivit hindrad av en manlig dansare ett gå in. Han visste inte vem hon var, tycket inte att hon var tillräckligt tekniskt skicklig och höll därför armen framför henne och hindrade henne fysiskt att delta. Vid ett senare tillfälle har samma man kommit fram till henne och bekräftat henne. Han sa att nu var hon bra och att han var till och med imponerad. Han bad inte om ursäkt för sitt betende. Hon var jätte glad och tyckte att det var en positiv utveckling i hennes dans.

Jag har tänkt skit mycket på vad hon sa och på hennes reaktion. Jag tycker att det är ett prakt exempel på att acceptera ett patriarkalt normsystem. För vad som hände är att hon och resten av deltagarna låter den här mannen och hans vänner definiera vad som godtas på dansgolvet. När hon senare får komplimangen av honom väger den tungt inte bara för att han sagt den utan för att han har sina vänner bakom sig. Nästa gång hon står i cirkelns kant kommer det vara någon annan, inte hon som har en arm framför sig. Situationen har förändrats för henne men scenen har inte förändrats. Den är fortfarande patriarkal, även fast hon som kvinna är med och dansar, eftersom hon är med och dansar på hans vilkor.

Man kan ju tycka att hon skulle dragit undan hans hand och gått in i alla fall. Det hade väl varit "hiphop" om något! Men det som hänt då hade varit att hon inte bara dragit undan hans hand utan alla som godtar att han gör så. och när hon går in i ringen måste hon inte bara vara bra och ha kul, hon måste bevisa för alla att hon hade legitimitet att göra så. hon måste inte bara vara bra hon måste övertyga.

I början skrev jag att det är en kultur som bygger på att hävda sig själv men det som händer i det här exemplet är att hon måste bli hävdad av andra. Hur ska man kunna hävda sig sig själv och sin rätt om man inte får rätten att försöka? Men när kritiken kommer är det på tjejerna den faller, vi backstabbar varandra, snackar ner varandra och unnar inte våra systrar framgång. men vi kritiserar inte dom som bestämmer vad framgång är, vi kritiserar inte dom som bestämmer vem som får och vem som inte vara med och leka.

Är kulturen redo för lite kritik inifrån?